OSUNDA FÖRHÅLLANDEN - OTROHET
Min historia om mitt förra liv, hur man tar sig ur det.
Var känsligt att skriva men oerhört skönt. Hoppas att någon blir hjälpt av det.
MIN HISTORIA
Själv har jag varit i ett osunt förhållande i 3 ½ år innan jag tog mig ur det. Han var min första riktiga pojkvän så jag hade aldrig känt "kärlek" på så sätt för en annan människa förr och trodde inte heller att jag skulle göra det igen. Redan från då vi "höll på", "var på g", vad man nu vill kalla det (En period då man inte är tsm fast man egentligen är det). Redan då fick jag ett samtal från då han var på en fest och han berättade att han hade strulat med en annan tjej. (Här borde alla varningsklockor egentligen ringt). Jag sa att jag kunde ju inte bli arg för att vi inte var tillsammans officiellt, vilket han höll med om. Han blev ist arg på mig och sa att jag inte kunde bli arg på honom.
Han var inte den bästa på att hantera alkohol och blev ofta väldigt arg och humöret kunde vända tvärt. Han var som två helt olika människor när han var full eller nykter.
I början av vårat förhållande så ville han att jag skulle bli svartsjuk när en tjej skrev till honom (Vilket var något han senare skulle få ångra) men eftersom jag aldrig varit ett förhållande innan eller ens uppleft svartsjuka så blev jag aldrig det. Jag litade fullt ut på att människan är god och att man blir behandlad själv som man behandlar andra. Men det dröjde inte länge innan jag första gången fick veta att han hade varit otrogen. Det kom löften på löften om hur han aldrig skulle göra det igen, att han aldrig skulle såra mig igen och så vidare. Dum och förälskad som man var så försökte man lita på det även fast man egentligen inte gjorde det. Jag ville så gärna att det skulle vara sant jag valde att tro på de löften som sen kom att brytas.
Bara under första året vi var tillsammans hann jag uppleva så mycket känslomässig smärta att jag slutade vara mig själv. Jag fick veta om så många otroheter (aldrig av honom, alltid från annat håll) men förlät honom ändå. För man vill ju så gärna tro på att det aldrig ska hända igen. Under året 2010 reste han med några vänner till Spanien och drack hela tiden de var där. Då fick jag uppleva en av de värsta nätterna i mitt liv. Han ringde och skrek åt mig i timmar och jag försökte lugna ner honom. Han kallade mig för en hora, skrek konstant att jag skulle hålla käften och slängde sönder sin mobiltelefon. Under den kvällen tror jag att han hann dumpa mig tre eller fyra gånger, för att sen ringa upp från sin kompis telefon och gråta och be att få mig tillbaka och att han sa "du får aldrig lämna mig".
När han kom hem fick jag en present och hade aldrig upplevt en sån snäll och rar pojkvän. Hur skulle jag kunna lämna honom då? (-Dessa händelser kom att upprepas MÅNGA gånger under vårat förhållande)
(Jag kan inte säga nog många gånger att detta var första gången jag varit kär...)
Under andra året var min svartsjuka brutal och jag var tvungen att kolla hans meddelanden på facebook och då och då gå igenom hans mobiltelefon på sms. Vilket gjorde många gånger att han var den som blev arg på mig för att jag inte litade på honom. Men i stort sett varje gång jag kollade fanns det något att hitta.. meddelanden som han försökt radera men som hamnat i "arkiverade" på facebook. Meddelanden som han glömt att radera på sin mobil med bland annat en kontakt han döpt till "Vem???". Den kontakten var för övrigt en tjej som han varit otrogen mot mig med en gång tidigare också. Han var så otroligt klumpig på alla sätt. Han skrev tillochmed till MIG och frågade "Hur raderar man meddelanden från arkiverade?". Som om jag skulle berätta för honom hur han kunde vara otrogen och dölja det för mig.
Det fanns alltid något att dölja, det fanns alltid en anledning att skriva till en annan tjej som han sen försökte radera för mig.
Jag drack i stort sett aldrig under tiden vi var tillsammans. När vi var på fester drack jag en cider eller två, bara för att det skulle se ut som att jag festdrack, fast jag egentligen höll mig nykter för att kunna hålla koll på min alldeles för fulla pojkvän som inte kunde hantera alkohol. Och som alltid blev arg på mig när han drack och alltid hade en anledning att säga att jag var dum i huvudet.
Jag önskar att jag tog mig ur det mycket tidigare än vad jag gjorde. Men det är ju en livserfarenhet jag har fått iaf, och jag kan hjälpa många av mina vänner på många sätt efter det jag har gått igenom.
DEN SISTA OTROHETEN
Dagen jag lämnade honom på riktigt hade vi varit tsm i över tre år. Jag länge haft på känn att han skrivit med någon annan. En sån där magkänsla man får. Tecken som gör att man vet även fast man egenligen inte ville veta det. Så man ignorerar alla tecken och låtsas som att allt är bra. Som att han satt vid datorn som vanligt (inte inloggad på skype) sen går iväg på toaletten, tar med sig mobilen och blir tillslut inloggad. Då tänkte jag för migsjälv "Nu skriver han med en tjej". Vi hade en diskussion om det under kvällen och jag frågade bara helt vanligt om det var som jag trodde. Men det är ju klart att det inte var, han blev arg på mig (som vanligt) och sa "Det spelar ju ingen roll vad jag säger du tror ju ändå inte på mig"..
Morgonen därpå så sa jag åt honom. "Om du ser mig i ögonen och säger att du inte skrivit med någon så tror jag på dig". Och han såg mig i ögonen, sa orden men vände bort blicken snabbt under meningen. Jag såg att han ljög, men jag ignorerade det och kramade honom utan att säga ett ord.
Denna dag åkte vi in till stan för att han skulle kopiera nya nycklar till mitt hus. Jag satt i bilen och väntade och lyssnade på spotify på hans telefon. Medans jag satt och skulle välja en ny låt så plingade det till och det kom upp en text. Ett tjejnamn som jag inte tänker skriva ut och texten "När får jag umgås med dig då? :(" Jag hade aldrig sett namnet förut så jag visste att det inte var en kompis till honom. Jag klickade in och scrollade snabbt igenom deras konversation och vissa meningar fastnade helt i skallen på mig. Saker som man inte vill se, saker som ens pojkvän inte ska skriva till andra. "Celina jobbar nu så jag kan skriva". (Tänker inte skriva ut de värsta för det väcker bara för många minnen). Mitt hjärta slog så hårt och snabbt att jag knappt hörde musiken nå mer. Allt blev svart. När han kom till bilen skrek jag och slog vilt överallt runt omkring mig. Jag kunde inte fatta att han hade gjort det igen. Och under en låååååååång tid dessutom. Som han sa bara var två veckor men jag var ju van vid hans lögner så vad kan man vänta sig.
ATT LÄMNA FÖRHÅLLANDET
Grejen med ett sånt här förhållande är mycket att man ibland känner att man vill lämna det, men inte kan för att man inte har en nog bra anledning. (Tror man.) Har man förlåtit en person för otrohet så kan man ju inte lämna dom för att dom elaka på fyllan? Har man förlåtit det ena för kan man ju förlåta det andra? Många gånger önskade jag att det skulle hända något igen bara för att jag skulle ha en anledning att faktiskt lämna förhållandet. Men varje gång jag fick chansen så förlät jag honom ändå och stannade kvar. Folk kunde säga till mig att jag förtjänade så mycket bättre och att det finns andra där ute som inte skulle behandla mig på det sättet jag blev behandlad på. Men det spelar ingen roll vad en annan människa säger, för att man lyckas alltid hitta en anledning att försvara personen som man faktiskt älskar. Även om de inte förtjänar det. Under en tid av förhållandet pratade jag med en kurator och till henne sa jag "Men han är ju oftast snäll" Oftast..... jag förstod verkligen inte att man inte ska behöva säga så. Men måste själv hitta sin gräns, och man vet själv om när den rätta tiden att lämna förhållandet är. Även om man blivit helt blind och rent av hjärntvättad. Så kommer man tillslut ur det.
ATT KOMMA ÖVER NÅGON
För många tjejer så tar det ca två veckor att komma över en kille. Två veckor med sömnlösa nätter och många timmars gråtande. Men för mig blev det inte riktigt så. Jag var så emotionellt fäst vid tanken att det skulle vara vi för alltid så för mig tog det mycket längre tid än så. Jag gick igenom den värsta tiden av mitt liv, festade konstant, grät, sov och gjorde allt för att fly från verkligenheten. I början sov pappa med mig några nätter för att jag inte kunde sluta gråta. Efter 5 månader var jag fortfarande fast besluten vid att det skulle funka mellan oss. "Om några år".... Jag minns att jag tänkte det, om några år kanske det kan blir vi igen. Jag var fortfarande brutalt hjärntvättad och rent av en idiot.
Nu, NU äntligen har jag förstått. Det tog de där 5 månaderna innan jag faktiskt gav upp hoppet om en framtid med honom. Efter det fanns han inte för mig nå mer. Nu först har jag insett hur mitt liv egentligen såg ut och undrar hur jag någonsin kunde tänka mig att gå tillbaka till honom. Om jag säger så här, alla har en liten fallback, vi försökte igen några veckor efter det tog slut. Han ringde och bönade och bad att få tillbaka mig. Vilket jag föll för. Dumt nog. Samma vecka var han otrogen igen, med samma tjej. HAHA alltså det är nästan svårt att inte skratta åt det för det är så jävla fult. Men nu har jag insett hur sorgligt det är. Nu när jag hittat någon som faktiskt bryr sig om mig. Någon som faktiskt prioriterar mig före datorn, som alltid vill sova med mig, som alltid vill vara med mig. Allting är så annorlunda nu, och det är mycket det som gjort att jag insett hur illa det var förr.
Så även om det ibland känns helt hopplöst, som att man aldrig kommer sluta älska någon. Så kommer det en tidpunkt då man inser hur allting egentligen var, utan den där kärleksmasken som gjorde så allt såg så annorlunda ut. Det finns inget en annan människa kan säga som kan göra någon skillnad när man är så otroligt blind. Man måste inse det själv. Och man måste inse att det FAKTISKT finns något bättre, att man förtjänar något bättre. För det gör man. Så om DU skulle sitta i en sådan sits där du känner att du är mer olycklig än lycklig så snälla överväg att faktsikt lämna den personen. För det blir bättre. Även om det tar tid att både inse och hitta det, så blir det bättre.
♥
väldigt bra skrivet!